Övergrepp i barndomen: vad de lämnar i dig och hur läkningen börjar

Sedan några år är det vanligaste temat i mina sessioner inte förtrollningar. Det är barndomen. Människor i alla åldrar säger samma sak till mig med låg röst: ”jag växte upp med slag” eller ”hemma talade man illa till mig” — alltså fysiskt våld eller känslomässiga övergrepp. Många vet inte ens längre att detta kallas övergrepp — så skedde ”uppfostran” i väldigt många hem. Jag svarar dig direkt och varsamt: energin från dessa upplevelser finns fortfarande i dig, även om årtionden har gått. Det lilla barnet tar upp energierna från miljön där det lever för att överleva, och det som inte bearbetades då blir rädsla i kroppen, program som ”jag förtjänar inte”, skam och skuld.

Den goda nyheten, som jag vill att du tar med dig från första raden: det går att läka. Inte över en natt, men det går. Jag växte upp i ett hem där våldet mellan föräldrarna var dagligt, så jag vet vad jag talar om: jag har gått ned i dessa områden i åratal och får fortfarande fram lager, och sedan några år följer jag också andra — med frigörelse, meditationer och konstellationer.

Vad övergrepp i barndomen betyder — och varför du inte alltid ser dem

Känslomässiga och fysiska övergrepp har båda två sidor, och en är nästan osynlig. Den första är den välkända — slagen, förödmjukelsen, de hårda orden. Den andra är det föräldern inte gör: ser dig inte, hör dig inte, svarar inte på dina känslomässiga behov; denna försummelse, som också beskrivs i boken om den känslomässigt frånvarande mamman som jag arbetar utifrån, kan vara lika förödande som aktiva övergrepp. Utifrån ser allt bra ut, men barnet får inte just det som det behöver: kärlek och närvaro.

En enkel skillnad: en svår dag, ett hårt ord — en gång är en gång. Övergrepp är något systematiskt, dag efter dag. Många föräldrar visste inte hur de skulle göra bättre — ingen lärde dem att vara föräldrar — och att förstå det betyder inte att det var okej.

Barnet tar också upp våldet i hemmet mellan föräldrarna, även om ingen gav barnet en örfil. Många bär energin från slagen i barndomshemmet i kroppen utan att veta varför de är rädda eller stelnar till när någon höjer rösten.

Följderna av övergrepp i barndomen: det som blir kvar i dig

Programmen ”jag förtjänar inte”

Övergreppen tar inte slut när de upphör: de installerar program. Här är det jag oftast skickar tillbaka i frigörelsearbetet:

• ”Jag förtjänar inte, jag är inget värd, jag förtjänar inte kärlek, jag är inte tillräcklig.”
• ”Jag är ett problem. Jag förtjänar straff. Jag lever ständigt i rädsla.”
• ”Jag måste klara mig själv, oavsett hur mycket jag lider.”
• ”Jag får inte säga nej. Jag får inte försvara mig. Jag får inte säga vad jag känner.”
• ”Mitt värde beror på mina prestationer.”

Det är inte din sanning, det är program installerade i rädsla. Den första befrielsen kommer när du inser att detta inte är ditt och vägrar fortsätta ta det på dig.

Rädslan som inte slocknar

Många av oss som har uthärdat känslomässiga övergrepp eller våld lever med en ständig grundrädsla, och i svåra fall talar vi om skräck — ett ord som bara den som har känt den förstår. Som barn läste jag allt min mamma tänkte i hennes ansikte för att veta i förväg vad som skulle hända; därför är många vuxna med svåra barndomar överdrivet skickliga empater — den empatin var en gång ett överlevnadsverktyg. Långvarig rädsla lämnar ofta symtom på komplex posttraumatisk stress — och här säger jag otvetydigt: gå till en psykoterapeut. Det är grunden.

Skammen, skulden och värdigheten

Den enklaste formuleringen: övergrepp innebär förödmjukelse, skam och skuld — och angriper värdigheten. Förlöjligande skapar skam, jämförelser (”din klasskamrat fick 10, du kunde ha gjort bättre”) skapar brist på självförtroende, och förebråelser för dina behov lär dig att inte längre be om något: varken hjälp eller kärlek. Ett barn bygger sin identitet genom att bli sett av föräldern; om föräldern inte ser dig får du ett hål i identiteten och självförtroendet.

Vad kroppen gör med känslorna den tog emot

Känslorna som inte gräts ut då blev kvar i kroppen:

• Känslomässigt ätande. Vi äter för att kväva känslorna och ”jorda” oss. Jag hade också 30 extra kilo bredvid en destruktiv människa — de var skydd och tröst, inte frosseri.
• Arbete utan uppehåll. ”Jag förtjänar inte att leva om jag inte arbetar”, ”jag förtjänar inte vila” — klassiska program hos barn som blivit slagna; jag har dem också.
• Perfektionismen. Den är ingen god egenskap utan traumabaserat självsabotage.
• Beroendebeteendena — allt du använder för att slippa känna. Bakom dem söker du en reparation från barndomen; allt är en upprepning av de första sju åren.

I relationerna och livet

Den som inte blev sedd som barn får kvar ett inre tomrum och en hunger efter kärlek: du kastar dig för snabbt in i relationer eller drar till dig människor som utnyttjar din gåva att ge. Anknytningsstilen kan vara undvikande, ängslig eller kaotisk, och många bär känslan av att vara ”det svarta fåret”. Om du hade en förälder med narcissistiska beteenden upprepas mönstren i relationer tills du arbetar med dem — om detta har jag skrivit i artikeln om narcissism och destruktiva beteenden.

Och den andra sidan: svåra barndomar för med sig gåvor också — du är känsligare, mer empatisk och starkare än du tror. Såret var verkligt, men gåvorna är dina.

Hur en rening kring detta tema ser ut

När du börjar arbeta med energin från slag och övergrepp släpper kroppen ut: gäspningar, rapningar, tårar, plötslig kyla, yrsel. Själv kände jag energin från slagen i magen; andra känner den i huvudet eller vid hjärtat. Det är normalt: därefter kommer lättnaden.

Två vanliga tecken: om du inte känner något är du ibland så ”cementerad” av trauma att du inte tillåter dig att känna — med tiden öppnar sig kroppen. Och om du inte minns barndomen har psyket stängt minnet för att skydda dig; minnena återvänder när du arbetar, i din egen takt.

Och en regel med sunt förnuft: om du har fysiska symtom eller tillstånd som inte går över, gå till läkare — energiarbetet går hand i hand med omsorg om hälsan, inte i stället för den.

Jag väljer PDF-guiden om frigörelse från slag och övergrepp →

Hur läkningen börjar: vägen jag använder

1. Gå också till en psykoterapeut

Det är steget jag sätter först, eftersom jag själv gjorde så. Frigörelsearbetet renar energin, men det finns områden som du inte går in i ensam — och terapeuten håller dig och driver dig framåt just när du inte längre vill gå in i det rummet. Barndomstrauman, särskilt de med posttraumatisk stress, bearbetas i psykoterapi, och de svåraste såren bara individuellt med en specialist. För min egen del kombinerade jag terapi och frigörelse.

2. Frigörelse på salt

Rening på salt är mycket starkare än formuleringar som bara sägs i tanken. Du behöver ett kilo grovt salt på golvet, som du placerar dina bara fötter på. Ha en filt bredvid dig: när trauman kommer ut blir det kallt. Slut ögonen och låt energin flöda:

”Jag sätter avsikten att rena mig. Jag ber att all energi från slag lämnar mig.”

Säg formuleringarna högt och tryck ut energin — det handlar inte bara om ord utan om det du känner i kroppen och låter gå. Om en formulering är för svår för dig, tvinga den inte: ett lager går nu, ett annat nästa gång.

3. Skicka tillbaka det som inte är ditt

Grundformuleringen jag använder i frigörelse från slag är:

”Jag skickar tillbaka övertygelsen att [jag inte förtjänar / jag måste vara tyst för att behålla kärleken / jag inte får säga nej — det du känner] till dess källa och programmerar mitt energifält att inte längre acceptera något sådant.”

Några formuleringar som är specifika för detta tema och som du anpassar till din situation:

• ”Kära mamma / kära pappa, jag ger tillbaka all energi från slag som jag har tagit upp.”
• ”Kära föräldrar, jag lämnar era konflikter hos er. Jag står inte längre mellan er.”
• ”Jag upphäver alla slag jag tog emot i barndomen och skriver om bandet.”

Om dina föräldrar inte längre lever fungerar frigörelsen ändå: energin finns i dig. Och av erfarenhet: där det fanns kärlek går reningen lättare; det svåraste att reparera är kalla övergrepp utan kärlek.

4. Det inre barnet

Slut ögonen och gå i fantasin till barnet du var. Om det för dig till en svår stund, ta barnet därifrån och säg: ”Det är över.” Det undermedvetna vet inte alltid att det är över — därför gör vi frigörelsearbetet. Ta sedan barnet i famnen om det låter dig:

”Du är inte ensam. Jag är här med dig. Från och med nu lär jag mig att inte längre bli slagen. Hittills bar du, men från och med nu bär jag. Jag är både mamma och pappa för dig.”

Låt sedan allt som barnet känner komma ut ur kroppen. Ni är ett team — och när du utvecklar denna relation börjar det inre tomrummet försvinna. Stegvisa övningar finns i artikeln om att läka det inre barnet, och en del kommer lättare ut genom teckning — jag arbetar mycket med neurografik.

5. Själsdelarna

I mycket svåra stunder ”delar” barnets psyke upp sig för att överleva — därför har vissa människor sett sin barndom som utifrån sig själva. Alla dessa själsdelar kan föras tillbaka dagligen och enkelt:

”Jag ber att alla själsdelar som förlorats i slag återvänder till mig, här i mitt hjärta.”

Det viktiga är inte hur mycket du arbetar åt gången utan lite varje dag — så rör sig energin.

6. Förlåtelsen — först efter reningen

I andligheten finns en skadlig idé: ”förlåt, så är det klart”. Förlåtelse som görs för tidigt, innan du har bearbetat och renat, är som att strö florsocker på ett orenat sår och låtsas att det är choklad. Först får du ut energin ur kroppen lager för lager. Först sedan kommer förlåtelsen av sig själv, från en ren plats. Två saker om verklig förlåtelse:

• Förlåtelsen börjar med dig. Den första freden sluter du med din själ — för att den föddes i den familjen och upplevde det den upplevde. Förlåt barnet som trodde att det var dess fel.
• Att förlåta betyder inte att rättfärdiga. Du kan förlåta och samtidigt behålla dina gränser eller avståndet till någon som fortfarande skadar dig. När jag är tyst för att behålla kärleken sviker jag mig själv.

Jag arbetar också med själskontrakt: ”mamma, vi hade ett kontrakt — du skulle såra mig så att jag lärde mig välja mig själv. Jag upphäver kontraktet.” Sedan ber jag om gåvorna från dessa upplevelser: styrkan, empatin, modet. Om du behöver stöd har jag skrivit en bön om förlåtelse och frigörelse, och släktens sår går fint att arbeta med i familjekonstellationer — jag förbereder en artikel om vad familjekonstellationer är och hur de fungerar.

Och till er som själva är föräldrar nu: du behöver inte vara perfekt utan tillräckligt bra.

Jag börjar videokursen Läka det inre barnet →

Mina material om detta tema

All frigörelse från slag, våld och fysiska övergrepp har jag samlat i PDF-guiden om frigörelse från slag. Det finns också frigörelsearbeten för att läka det inre barnet, och allt jag har om frigörelse finns i kollektionen för frigörelse.

Prata med mig i livesändningarna

För en varsam förståelse av vad känslomässiga övergrepp i barndomen gör, se livesändningen nedan — den lugnaste om detta tema:

När du känner dig redo kan du arbeta tillsammans med mig i livesändningen om frigörelse från slag och i livesändningen om frigörelse från barndomens slag, som görs på salt. Börja med den varsamma och lyssna på din kropp.

Vanliga frågor om övergrepp i barndomen

Går det att läka efter övergrepp?

Ja. Jag förringar inte såret, men jag har sett för många läkningar för att du ska tro något annat. Läkning är ett långvarigt arbete — psykoterapi, frigörelse lager för lager, kärlek till det inre barnet — och det inre tomrummet försvinner. Jag säger det av egen erfarenhet: inte på en dag, men det försvinner.

Mina föräldrar lever inte längre. Är det fortfarande meningsfullt att arbeta?

Ja. Energin finns i dig: formuleringarna riktade till föräldrarna fungerar även efter att de gått bort, och deras själar finns fortfarande.

Jag minns nästan ingenting från barndomen. Varför?

Ofta är det blockerade minnet i sig ett tecken på trauma: psyket stängde dörren för att skydda dig. När du arbetar med dig själv återvänder minnena — bara så mycket som du kan hantera åt gången.

Måste jag förlåta mina föräldrar för att läka?

Förlåtelse hjälper läkningen men kommer i slutet av reningen, inte i början: tvingas den fram tidigt är den bara ett vackert lager över ett öppet sår. Först tar du ut energin, sedan förlåter du — och förlåtelse betyder inte att säga att det var okej eller att stanna där du blir sårad.

Varför ska jag gå till en psykoterapeut om jag också arbetar med frigörelse?

För att de arbetar tillsammans: frigörelsen renar energifältet, psykoterapin håller dig i handen i områden som du inte skulle gå in i ensam — och en svår barndom har många sådana områden. Jag har för egen del kombinerat dem i åratal.

Om du har kommit så här långt är en del av dig redan på väg. Var varsam mot den. Du bär ingen skuld för det som hände i din barndom — och du har all kraft för att läka. Arbeta lite varje dag och omge dig med goda människor: lösningen som alltid fungerar förblir kärleken — att älska dig själv och lita på Gud. En puss till dig, och jag väntar på dig i livesändningarna.